Jag klämmer ut färg på paletten. Vissa färger är givna. De hör till mitt måleri medan andra kommer med som undantag. Basfärgerna har sina givna platser. De andra får landa lite där det passar.
Intill paletten står burkar med essence de petrol, kokt linolja och målarmedium. Penslar naturligtvis och målartrasor inom räckhåll. De bästa målartrasorna river jag av vita t-shirts, så sådana försvinner snabbt i det här hushållet men vi hinner heller aldrig få speciellt slitna lakan. På en målarvägg har jag häftat fast en vitgrundad linneduk, som jag har skurit ut i önskad storlek. Helst använder jag en belgisk variant, som är ganska styv. Ofta häftar jag fast några nya dukar åt gången.
Jag har en tanke på vad jag ska måla. Många gånger bara en diffus bild eller idé i skallen. Vid enstaka tillfällen en genomarbetad skiss att utgå ifrån.
Sedan är det bara att börja.
En tom duk kan väcka både lust och prestationsångest. Jag försöker att avdramatisera stunden genom att göra en bra grund. Jag kallar dem för bottenplattor – de där första utkasten till nya målningar. Ambitionen är aldrig att göra klar en målning vid första försöket. Blir den klar så blir den.
Och visst händer det att en målning blir nästan klar redan under första arbetsdagen. Det vanliga är dock att jag låter bottenplattan torka innan jag fortsätter med ett uppföljande omgång. Igen tänker jag inte på att göra målningen klar utan bara att driva den vidare så långt jag förmår. Hur många omgångar som krävs innan en målning blir klar varierar. Visst försöker jag vara effektiv och resultatorienterad men jag har lärt mig att det viktigaste är att låta målningen ta den tid den (och jag) behöver. Det händer alltid något på vägen som jag inte hade kunnat planera för.
Nuförtiden är en målning klar för mig när den känns klar. Det spelar ingen roll då om jag har målat på den en timme eller några år.
På paletten