Min musiksmak är rätt bred men jag är riktigt kinkig med musik när jag ska måla. Det värsta just då är lugna favoriter och liknande radiostationers musik. Det är för tamt, för välbekant och intetsägande och det inbjuder enbart till fjösmålande. Då är det bättre med någon slags överrasknings-moment men man vet ju aldrig om överraskningen ger den önskvärda energin. Jag har lyssnat på mycket bra musik men den artist som för mig är outstanding i sammanhanget är Bob Dylan. Ingen annan kommer ens nära. Jag försöker att inte spela sönder honom men har tur eftersom produktionen är så stor. Ibland är det läge att sätta på någon äldre cd men jag måste säga att alla de senaste också fungerar bra. Också soundtracket till I’m not there är ett alternativ som ofta får mig i rätt stämning.
Och vad är rätt stämning? Jag bryr mig egentligen inte om att analysera det så mycket. Det räcker för mig att det fungerar. Det känns ju. Det känns som att ha ett sällskap i studion som has been there, done that och som ger mig lite av sitt hjärtas blod. Och en nerv Och ett mod.
Vad kan man mer begära?
