Huvudanledningen till gårdagens kompisträff på Moderna Museet var den pågående Evert Lundquist-utställningen.
Evert Lundquist är en av de första konstnärerna som jag över huvud taget riktigt intresserade mig för. Hans enkla motivval och sätt att ge dem liv och oväntade dimensioner påverkade mig starkt när jag var yngre. Det var han som fick mig att inse att man kan måla nästan vad som helst om man är en tillräckligt skicklig målare. En yxa, en kopp, en mur, ett ben. Ingenting är för enkelt för att kunna skapa en stark konstnärlig upplevelse hos betraktaren.
Utställningen visar en del av hans målningar i nya sammanhang och det var mycket som jag kunde försjunka i med njutning. Att sedan också få möjlighet att studera ytstruktur, penseldrag och färgtjocklek av det slag som utställningen erbjuder torde vara en högtidsstund för vilken konstnär/ konstintresserad som helst. Vackert och lärorikt.
Efter fika och kanelbullar tittade vi på Lee Lozano. En mycket bra utställning det med, men på ett helt annat sätt. En kort men intensiv konstnärskarriär presenteras här på ett gediget och förtydligande sätt. Lee Lozano provocerade och ville med sin konst uppmärksamma maktens struktur och spelet mellan kvinnor och män. Det finns en grundilska i hennes måleri. Den blir ett friskt komplement till Evert Lundqvists stilla betraktelser för den som besöker båda utställningarna.
Promenaden till och från Skeppsholmen var i sig en hit. Stockholm låg begynnande vårvackert omkring oss och vårt bubblande om de två konstnärerna och deras olika uttryck och energier gjorde upplevelsen hel. Evert, Lee & kanelbullar – efter det var vi ovanligt tillfreds och hade ingenting att klaga på.
