Ibland får man till det. Man behöver inte vifta med armarna alls. Står bara helt fint i balans. Det är ordning & reda. Koll på läget. Ja, kanske till och med nystädat och extradammat.
I dag har jag den känslan när jag kliver in i studion.
Det var ett tag sedan sist.
Ska väl njuta av den lite.
Men sedan tar jag nog och stökar till det i gen.
Med ett nytt projekt och med nya utmaningar.
För meningen med skapandet och livet är knappast att hålla fast vid ordningen.
Precis som att ett tomt rum kan fyllas med liv och good vibes kan våra upplevelser fyllas med möjligast meningsfullt innehåll.
Jag har igen några dagar framför mig då jag ska vara iväg från studion och min eftertraktade arbetsro. Men jag ska inte klaga. Även om jag inte har någon aning om hur Parisresan och utställningen på Carrousel du Louvre kommer att bli så vet jag att de kommande dagarna har alla förutsättningar att bli alldeles extra intressanta och lärorika.
I morgon fredag ska allt hängas från 13 00. Klockan 19 00 är det vernissage och därefter pågår mässan 11 00 – 20 00 fram till och med söndag. Mycket monter lär det bli men jag behöver inte vara på plats hela tiden. Ambitionen är att hinna kolla på konsten som visas, skapa nya kontakter och att däremellan också Parisa mig och njuta av att bara vara i stan.
På måndag morgon flyger jag hem igen. Något rikare på meningsfulla erfarenheter, hoppas jag.
Var är guldet? Man vaskar och vaskar och där ligger en klimp och där borta visst några glittrande korn. Man blir stirrig och vill hitta mer. Drömmer om stunden när man kliver in i guldaffären. Håller på hela dagen. Sedan när man kommer hem och häller ut allt på bordet så verkar det vara mycket grus bland ens fynd. Trots att man har vaskat precis som man fått lära sig. Fina stenar, lite guld och sand om vartannat.
En liten oansenlig sten kanske blir det som fångar ens intresse. Lika mycket som den där guldklimpen man fann. Stenen ger inte mest pengar men den ger ett slags privat mening. För att man tycker om den. För att man inspireras av den. För att man i den ser något som man är ensam om att se.
Det är klart att man har undrat ibland. Över meningen med att dagligen klämma färg ur olika tuber och sedan smeta den på någon duk på väggen. Det verkar ganska meningslöst på ett plan. Och ändå alldeles livsviktigt på ett annat.
När jag tog upp måleriet som vuxen liknade jag mitt förhållningssätt vid en stormig förälskelse. Driften var stark och hade tydliga inslag av drama. Förnuft och praktikaliteter fick stå tillbaka. Jag bara måste. Men i början var det rätt mycket smälla-i-dörrar över det hela. Verkliga toppar och dalar. Jag försköt och längtade till och hade svårt att finna mig tillrätta. Ville någonting men kunde inte riktigt.
Vid det här laget har vi gått genom många turer måleriet och jag. Borta är dramat även om det finns täta stunder av överraskande förtjusning. Och ett stimulerande motstånd som inbjuder till aktivitet. På ett djupare plan har jag stadgat mig. En gång för alla. Jag har valt att leva med måleriet och tänker fortsätta med det. VAD det är för mening med det vet jag inte men att det är en mening – det känner jag mig övertygad om.
Hur ser du på detta? Vad har måleri/annat konstutövande för mening för dig?
