Eftersom jag var med brorsbarnen igår och vi bland annat kollade på melodifestivalen (på plats i Globen på genrepet och framför TVn på kvällen) så hade jag valt bort alla ambitioner att ge dagen något konstnärligt innehåll. Tills en tanke började mala i mig.
I fredags fick jag nämligen ett e-mail som beskrev hur mycket konst vi missar bara för att vi inte är inställda på att uppleva den. The Washington Post gjorde 2007 ett sociologiskt experiment tillsammans med Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister. Experimentet fokuserade på perception, smak och människors prioriteringar. Bell spelade några krävande Bach-stycken i tunnelbanan på en violin värd 3,5 miljoner dollar. Han gjorde det inkognito. Musikern, som vanligtvis har slutsålda konsertframträdanden, väckte knappt någon uppmärksamhet. Essensen i e-malet var: Om vi inte stannar till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument – hur mycket konst missar vi då inte allmänt i livet?
(Ursprungsartikeln Pearls before Breakfast är lång men finns här för den intresserade.)
Experimentet med Bell skar igår in i min melodifestivalsupplevelse. På plats i globen började jag söka det konstnärliga i det jag såg och hörde. Det jag själv tyckte kom närmast en musikalisk konstupplevelse var Salem Al Fakirs Keep On Walking. Då folket ville ha en annan segrare ger jag här min egen lilla bildtolkning av Anna Bergendahls sångbidrag och hennes möte med publiken.
Några små konstupplevelser blev det alltså. Små var de, men ändå.
Att vi sedan hade urkul – ja, det är en helt annan sak.
