Skulle skriva om något helt annat men så går Clarence Clemons och dör och jag har hans sugande, brölande saxfonspel inte bara i tankarna utan i hela kroppen och måste skriva om det.
Den stora mannen lämnar ett hål i tillvaron bakom sig och E Street Band kan aldrig mer bli vad det har varit. Men nu tänker jag inte göra någon musikalisk tolkning i detta blogginlägg. Det lär otaliga fans och kritiker göra bättre.
Det jag vill framföra är ett tack till konsten&musiken i sig. Att konstnärer/musiker/artister som går bort lämnar kvar så stor del av dem själva till oss som ska snurra runt med jorden ett tag till.
Clarence Clemons saxofonspel har satt djupa spår i många människor. & Det finns kvar för oss att lyssna på och att leva till.
Sedan, för mig personligen, är det en vacker tröst att ha fått dansa loss några gånger, ja, t.o.m. ha varit med och hoppat fram sprickor i Ullevi, med Clarence live bredvid Bruce på scen.
Love.
