Arbetet i målarrummet hade varit tacksamt. Lite långsamt men tacksamt. Det var en sådan där dag när nuet och görandet spred självklarhet åt tillvaron. Då det var behagligt att kliva ner i det egna skapandet och där studsa omkring utan några större krav eller planer. Och så ändå få en hel del gjort.
På kvällen tog jag mig NÖJD till Globen för att gå på Leonard Cohen-konserten.
Leonard Cohen har i ett livsperspektiv mycket märkbart klivit i och ur sitt skapande. Länge var han helt borta från det och gav då heller inte några konserter. Tillbaka är han sedan enbart några år. Nu stod han på scenen framför mig. Mitt i sitt skapande ännu en gång. En åldrad, tidlös man med total närvaro i sin musik. Som gav oss av sina ord och melodier på sitt säreget svalintensiva sätt.
Så han fängslade oss.
Coolt, avskalat och oklanderligt.
