Tittade på avsnittet Vinter i serien om Yellowstone i går. Jag har varit där två gånger och bilderna väcker en molande längtan efter de där storslagna naturupplevelserna som överträffar all ens fantasi. I varje fall överträffar den min fantasi.
Samtidigt var jag väldigt tillfreds med att sitta lugnt i fåtöljen och bara titta. I skön, lagom inomhustemperatur mitt emellan hetta och kyla. (Så bra man har det ändå).
Här några bilder som jag fångade med kameran.
Önskar dig en fin söndag!
Jag tycker man ska känna sig stolt om man brinner för någonting. Speciellt här i landet lagom där det i grunden finns en försvarsinställd och kritisk attityd mot allt som är annat än medel. Där det lätt blir det dämpade och just lagoma som får råda. (jamen, inte ska väl jag? & vem tror hon/han att hon/han är?)
För vi vill väl alla brinna? På riktigt ta till vara den lust, kraft och motivation som vi själva har och sådan som vi kan inspireras till av andra? Känna engagemang i våra liv och för det vi fyller dagarna med?
Att elden är farlig? Att det finns en risk att bli utbränd?
Ja, allt har sina risker. Och självklart kan det hända saker i varje människas liv som gör att det blir för mycket. Men jag tror att det sällan är eldens fel.
Kanske ska vi istället vara mera rädda om vår låga.
