Är hemma igen från stipendieresan till Berlin. Jag fick resan för att inspireras av stadens gatukonst.
Och fyllt på med inspiration har jag gjort från skallen till tårna!
Största delen av tiden promenerade jag på jakt efter bilder som jag redan inte tagit. Eller efter motiv som förändrats märkbart sedan jag sist var där. Det blev långa promenader, många foton och väldigt lyckade dagar överlag.
Berlin-känslan bet sig fast, följde med hem och viskar redan nu om nya möten.
Har tänkt mycket på konst de senaste dagarna. På konst i allmänhet. På vad jag själv berörs av och på uttrycket i mitt eget måleri. Kanske blir det så när man arbetar intensivt med en utställning, ser sina verk hänga på galleriväggar och får möjlighet att ta emot andras reaktioner på det man försökt förmedla. Man befinner sig i ett tillstånd med mer distans och perspektiv än vanligt.
Härom dagen, under ett samtal med en konstnärskollega, mentor och vän, trillade en fin liten pollett ner i min insiktsbox. Den handlade om känsla.
Om äkta känsla.
Sådan vill man som konstnär förmedla. Någonstans vet vi att det äkta skär igenom fluffet av tillrättalagda uttryck och bidrar till att man kan visa upp något originellt. Självklart i koppling till ens idéer och talang.
Men för att kunna förmedla den äkta känslan så behöver man inom sig värna om den, ta den på allvar och ge den utrymme. Låta den utvecklas. Ofta skyndar vi förbi, dövar och undviker.
Från och med nu ska jag respektera min egen känsla ännu mer när jag uttrycker mig. Har aldrig upplevt mig som osann eller tillrättalagd men är övertygad om att jag har mycket kvar att upptäcka i kraftfältet av den äkta känslan.
Hur ser du på detta? När du upplever konst? När du skapar?
För att fånga några stjärnor, 65×65
