I måleriet har jag märkt att jag ofta vill en sak och målningen en annan. Numera har jag inte känslan att jag styr över processen så som jag gjorde tidigare. Då kunde jag bestämma att "nu gör jag klart den här " och "här ska det bli en sån bild". Det var förhållandevis lätt att planera för produktionen gick snällt hand i hand med det min skalle tänkte.
Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Eller när.
Processen att målningarna ska bli klara har börjat leva sitt eget liv.
Det är som om interaktionen mellan det jag ser på duken och det jag ska göra som nästa steg har segat till sig. (Det har varken med hjärnskakning eller syn att göra.) Detta gjorde mig först både rädd och frustrerad. Verkligt frustrerad. Jag trodde att någonting var fel. Att jag tappat någon slags förmåga.
Nu börjar jag sakta vänja mig.
Och det är rätt äventyrligt och spännande när jag väl kommit ner i tempo. Jag kan inte säga själv om måleriet alls blir bättre men det känns som att jag inte har något annat val än att följa med och se vart detta leder.
Bilden? Många kommer att skriva om John Lennon i dag. Jag gör inte det. Men bilden tittar jag på lite extra. Den har jag haft nära mig i många år. Just nu finns den på en vägg i målarrummet hemma.
Tiden går.
Somt är borta och somt finns kvar.
