Det räcker oftast med att jag kommer in genom dörren till studion. Sedan är jag i en annan värld. "Världen näst intill himlen", brukar jag tänka. Takfönstren släpper in maximalt med dagsljus och där uppe ser jag bara det blå. Några spår av hus och mark når inte upp.
Det luktar gott. Rent (ganska) blandat med färg och målarmedier. Ibland ett spår av fernissa.
Jag börjar med att ta ett varv. Tittar, plockar, tänker. Ofta drar jag några spontana penseldrag på en eller annan duk. Natten har gjort att jag ser möjligheter där jag inte såg dem igår.
Sedan rullar dagen på. Nästan alltid lång och intensiv.
Det händer att jag pausar och slår mig ner i den sköna fåtöljen längst in i studion. Inte ofta men det händer. Som igår. Vinterögonen fick en chock av allt ljuset och jag kröp in i det skyddade hörnet för att vila dem en stund.
Resten av mig fick då också lite vila. Och ett helt annat perspektiv. Inte bara på rummet utan också på mycket annat.
Att jag aldrig ska lära mig värdet av vila! Det är först när jag sitter där i hörnet som jag förstår.
