Helgens funderingar har gett vid handen att jag inte ska göra måleriet så STORT och MÄRKVÄRDIGT.
Jag klandrar inte mig själv för det som varit för jag har verkligen gjort mitt bästa och det har ju inte varit FEL på något sätt. Någonting som känns stort för med viss automatik höga krav med sig. I och med att konstnärsbanan inte har varit något givet för mig så tar jag väl också i för kung och fosterland nu när jag har chansen. Det blir för både Sverige och Finland i mitt fall och det kan ju te sig lite väl överdrivet. Resultatet har blivit att jag inte har uppnått riktigt det uttryck som jag velat ha.
Istället för att driva, driva, driva försöker jag nu följa med mera och låta saker rulla på i sin naturliga takt. Det är ändå en minimal risk att jag ska göra för lite. Jag försöker gå vidare i den takt som dukarna och jag klarar av att samverka. Jag menar, jag måste få hinna med själv rent känslomässigt och dukarna visar ju ofta vägen, förr eller senare, vart det är meningsfullt att gå.
Förutom att måla medan regnet har smattrat trivsamt mot takfönstrena har jag monterat ett nytt staffli. Jag använder sällan sådant i och med att jag föredrar att måla med duken fasthäftad direkt på väggen men jag behöver ett för redan kilramade målningar. Invigde det med en gång.
