Han var drygt 20. Hade varit på väg att droga bort sitt liv. I ett desperat försök att byta spår kom han in på behandlingshem och jag kom att bli hans terapeut. Under flera år följde jag honom i hans kamp och han lyckades faktiskt med tiden förverkliga sin dröm att börja leva "ett vanligt liv".
Dagen jag vill berätta om skulle vi provspringa sträckan av en halvmara.
För att göra något konstruktivt av hans fysiska överloppsenergi och gnagande rastlöshet hade jag nämligen lockat honom till att börja springa. Det funkade efter att jag slutade prata om det och istället gjorde honom sällskap ut på vägarna. Nu hade vi månader med otaliga löprundor bakom oss och vi hade bestämt att springa Stockholmsloppet tillsammans. Som en bekräftelse, ett mål och en rolig grej.
För att få grepp om hur långt det var ville vi göra ett testlopp.
Några av killarna från behandlingshemmet hade valt väg och mätt upp sträckan. Vi var peppade och i god form när vi sprang genom de värmländska skogarna på vackra småvägar. Hela loppet gick lätt. Vid mål stod ganska många från hemmet och väntade på oss. De hejade, räckte fram handdukar och hade gjort i ordning dryck och frukt till oss. Det var bara det att vi stannade inte. När vi närmade oss våra supporters tittade vi bara helt kort på varandra och fortsatte springa förbi målet. Vi sprang hela vägen tillbaka till behandlingshemmet, som låg 5 kilometer bort. Då var vi klara.
Jag har flera gånger kommit att tänka på det där loppet när jag de senaste veckorna har stått och målat. Minnet vill säga mig någonting viktigt. Om prestation och vikten av att ha glädje i själva utförandet. Om att ge det lilla extra.
Med det önskar jag trevlig helg!
