Sedan juni har jag bara ridit några få gånger. Är det något jag saknar i min vardag så är det närheten till hästarna och det liv som de bjuder in mig till.
En cowboy skulle säga: "If you get thrown from a horse, you have to get up and get back on, unless you landed on a cactus; then you have to roll around and scream in pain".
Snart har jag rullat runt och skrikit tillräckligt. Efter Parisresan ska jag dra på mig mina shootguns och kliva upp i sadeln igen.
På riktigt.
Då har jag kickat igång hästlivet igen. Det handlar inte om att våga sätta mig på en häst igen eller så. Jag är trygg och bekväm med både hästar och ridning. Det handlar om att välja ett LIV med hästar och ridning. Med allt vad det innebär. Om möjligt säkrare för huvudet och med mer träning men annars helt och fullt.
Det jag längtar efter är att få driva hästar och att leva cowboy igen. Jag trivs med allt det andra också men kärnan i min längtan är att vara i Pryor Mountains och att få sträcka ut i en galopp vid en hästhjord som jag ska driva med cowboys i dagar.
Att respektera den längtan gör mig till en helare människa.
Nästa vecka invaderar ett gäng hantverkare studion. En hel långvägg ska byggas om. Inte på mitt initiativ men jag kommer att ha glädje av det nästa vinter genom att inte ha så kallt. Renoveringen var tänkt att ske medan jag red fram över prärien. Det var ju bra TÄNKT… Nu när jag inte ska vara någon cowboy utan stanna hemma innebär det att jag likväl måste ut ur studion medan arbetet pågår…
Under 3-4 veckor flyttar jag därför hem verksamheten. Möten får jag ha på stan men måla och rama ska jag kunna göra som vanligt. Tack och lov att jag har kvar mitt gamla målarrum. Och snickarskrubben.
Jag får se det här som en "utflykt hem" och passa på att njuta av att ha noll restid till jobbet.
Nu ska allt bara packas och plastas in först.
Snickarskrubben hemma. Skyltarna är från de stater i USA som vi INTE har varit i.
Ja, det kan väl inte vara mycket bättre än så här. Om man är pigg på detta med hästar, vill säga. Efter en natt med 10 timmars djup sömn för egen del har vi idag ridit ut i naturen i flera timmar i det soliga vädret. Det är som bomull för själen.
Vi är bara sex gäster här och alla är erfarna ryttare så det blir oerhört givande både under ridpassen och i samvaron däremellan.
Mannen på bilderna är förresten min favorit-cowboy.
God fortsättning på helgen!
Vad är det med västra USA som lockar mig? Som får mig att ge upp mycket annat? Varför vill jag återvända dit, leva med cowboys, göra måleriprojekt om vildhästarna och själv rida tufft och farligt?
Jäsch, jag försöker ofta åla mig ur den typens frågor men ska jag svara seriöst så blir det ungefär såhär:
Precis som med vänner, förälskelser och kärlekar så kan platser komma in i ens liv och ta sig hela vägen in i hjärtat. Utan att det var tänkt så. Precis som vissa människor kan de sätta djupa spår i en. Ett möte och man vill ha mer. Och spåren blir djupare och låter sig inte suddas ut. Med det kan vi säga att jag har en djup kärlek till Cowboy-land och då främst till New Mexico, Wyoming och Montana. Nu ska jag också besöka South Dakota. Det återstår att se vad jag tycker om Black Hills och Deadwood i verkligheten.
Jag lockas av vidderna, hästarna, ranchlivet, nutidens cowboys, indianreservaten, historien, friheten, bilkörandet, americana/country där den hör hemma. Av färgerna, livsstilen och kanske av hur jag själv är när jag är där. Jag lockas så pass att jag ska begravas med bootsen på.
Så var det inte alls tänkt från början.
Man kan köra på. Ta dagen som den kommer och utgå ifrån att det ordnar sig på vägen. Den friheten har onekligen sin charm.
Igår, när jag hade en lugn dag, passade jag ändå på att ge min tillvaro en mycket tydligare struktur. I tankarna & Fram till mitten av maj.
Det går naturligtvis inte att planera för allt men att ha en slags mental karta underlättar, speciellt om det är mycket som ska hinnas med på kort tid. Hur kartan ser ut är inte viktigt. Huvudsaken är att den fungerar – att den hjälper en att komma dit man vill.
Den 16 maj reser jag till USA, med Cowboy-land som mål. För det har jag de kartor jag behöver. Nu har jag också en slags karta för veckorna fram tills resan. Med inringade viktiga händelser och med en del strukna. Med saker att göra och med lite plats för improvisation.
Idag ska jag börja arbeta med förberedelserna för Lidingö Konstrunda. Den har en stark markering på kartan. Lika bra att börja där med en gång då.
Källa: American Cowboy,april/maj 2010
Nu är det ungefär två månader tills jag ska till västra USA och cowboysa mig igen. Förutom att researcha för mitt vildhästprojekt inom måleriet reser jag dit för att leva ranchliv och driva hästar. Och nu är det är hög tid att intensifiera träningen för att fixa det krävande programmet i sadeln! Jag behöver god kondition och många ridtimmar med mig i bagaget.
Allt emellanåt får jag frågor om detta med att driva hästar. Hur det går till, hur snabbt man rider, hur man får hästarna att följa och så vidare.
Man talar dels om att gather horses och dels om att drive horses. Det första är att hitta hästarna och att få dem samman. Det andra att förflytta dem från en plats till en annan. Att leta upp och förflytta hästar på en ranchs ägor tillhör vardagssysslorna. Det går oftast undan och kräver god improvisationsförmåga. Stora horse drives (ofta med flera hundra hästar) ordnas vår och höst då hästarna ska förflyttas mellan vinterförvaring och sommarbete. Man eftersträvar lugn och kontroll i hjorden genom att vara många cowboys med bestämda uppgifter, men mycket oväntat kan hända, som alltid när man har med hästar att göra.
Här kommer ett filmklipp som visar vad det går ut på att driva hästar. Framför allt om hur hästarna beter sig i sammanhanget. Följ med till Montana en stund!
I tisdagens inlägg stod det att jag ville möblera om i skallen.
Så hur går det? Blir det nå mera space där uppe?
Ja, några framsteg kan jag visa på. Jag har skärpt mig så att jag inte bara målar på utan väljer så optimala målaruppgifter som möjligt. Både på längre sikt och nedbrutet per dag. Det handlar inte om att göra så mycket som möjligt utan om att hitta RÄTT uppdrag. För mycket eller för svårt skapar motstånd och för lite eller för lätt sporrar inte tillräckligt. Så – litet eller stort, jag försöker hitta det som gör mig motiverad och som leder framåt.
Ok. Bra så långt.
Men sedan kom hästarna. De tycker att det är deras tur nu. Det hade jag inte planerat men nu när de är här kan jag inte förskjuta dem längre. Jag hade TÄNKT att ägna mig åt mitt VANLIGA MÅLERI och INTE ÅT HÄSTAR förutom vildhästprojektet som är ett UNDANTAG och som jag ska arbeta med i USA i maj-juni och sedan göra klart till en utställning 2011. Men nu måste jag släppa in dem långt tidigare och då kanske de tar all space så att det går åt fanders med hela ommöbleringen.
Eller så VAR det inte något fancy loftspace jag behövde utan rejäla vidder med hästar, frihet och en och annan cowboy.
Det händer att jag får hälsningar som har specifik koppling till mitt intresse för cowboy-livet. Idag gav Ilkka Timonen sin tolkning av cowboy-kulturen till mig på Facebook:
För ett tag sedan fick jag den här teckningen av en pojke som besökte studion med sin pappa. Pojken inspirerades av Texas-Bob och min berättelse om cowboys och ridning.
Båda hälsningarna gör mig på så gott humör att jag gärna delar dem med dig.
Det kan bli lite komplicerat med könsroller när man som kvinna har en cowboy inom sig. Inte en cowgirl utan en cowboy. Seg, tystlåten och fri. Hårt arbetande. Som driver hästar och kor över bergen och en och annan björn på flykt. Som istället för dagens modeoutfit bär hatt, shotguns och boots. Som tänker på vad som ska göras istället för på hur man ser ut.
Som mellan IRL i western sitter i Stockholm och läser Cowboy-tidningar. Med machosnubbar på omslaget. Och där bland annat kan lära sig How to win at cards, ride a bronc & wield a whip.
Du förstår att jag kan bli lite kluven när jag får frågan om det kvinnliga i min konst. Om hur jag förhåller mig till dagens könsroller. Ibland flyger frågorna tätt intill min tinning men landar inte. Som om jag inte ens förstod.
Men det är klart att jag förstår. En del i alla fall. Och ser äkta identitet och schablonmässigt rollspel var jag än rör mig.
(Shotguns här: långa chaps.)
