Blev överraskad på Konstakademien igår. Inte av Laris Strunkes utställning i sig utan av att jag hade skrivit om den OCH mina egna Black Hills-målningar i gårdagens inlägg. Kopplingen däremellan var slående utan att göra några några som helst konstnärliga jämförelser i övrigt. Berg, en personlig förhållning, ett motiv i versioner. Ibland måste man undra över hur mycket det undermedvetna spelar in, varför man gör vissa saker just när man gör dem. Det blev en sådan stund för mig igår. Jo, jag tyckte i varje fall om Strunkes dagboksliknande tolkning av hans Niak. Hans ofärdiga, färdiga måleri. Där ytan kanske inte är ytan. Där berget längs med väggarna talar med olika röstlägen. Mullrande ibland. Andra gånger alldeles stilla. Ser vi berget som det har skapats eller har dess skyddande lager skrapats bort?
Från Niak blev det att åka runt i City eftersom jag besökte gallerier också och därefter passade på att köpa några julklappar. I Gallerian fattade jag beslutet att det ska bli minimalt med kommersiell julyra för mig i år. Gärna, mycket gärna, jul men nej tack till de färdigt utstakade banorna i olika måste-ha-måste-ge-tills-man-dignar-lopp fram till kassor med långa och trampande köer. Jag hittade de presenter jag sökte och några till.
Vid rulltrappan på väg ut köpte jag Situation Stockholm.
Inte bara på grund av Bob Dylan-intervjun.
