Ibland får man till det. Man behöver inte vifta med armarna alls. Står bara helt fint i balans. Det är ordning & reda. Koll på läget. Ja, kanske till och med nystädat och extradammat.
I dag har jag den känslan när jag kliver in i studion.
Det var ett tag sedan sist.
Ska väl njuta av den lite.
Men sedan tar jag nog och stökar till det i gen.
Med ett nytt projekt och med nya utmaningar.
För meningen med skapandet och livet är knappast att hålla fast vid ordningen.
Måleri kan vara så mycket. Att blanda färg, täcka ytor, avbilda, skapa nytt eller göra om. Att följa trygga vägar eller att kliva in i främmande portar. Ganska lätt när man håller sig till det kända men desto svårare när man utmanar den egna förmågan.
Jag är i en fas där jag balanserar vingligt mellan att tappa mina bilder/slabba för mycket och att komma vidare till en ny nivå av personlig abstraktion. (dit jag vill) Typiskt är att jag antingen blir NÄSTAN klar med en duk eller att jag går vidare och tycker mig förstöra den. Konsekvensen blir att jag har haft många dukar som har varit 10 före klara.
Och det funkar inte. Det säger sig självt. Det är som att resa men inte komma fram dit man ska.
Positivt är att jag är nära. Hellre det än att inte alls försöka.
Insikterna är ofta banalt självklara när man väl har dem på plats. Men de måste få landa för att man riktigt ska fatta. Och fatta måste man ju göra innan man kan förändra.
För att skapande verksamhet ska KÄNNAS bra och för att den ska ha möjlighet att utvecklas till sitt bästa måste det finnas balans mellan idéer/projekt och genomförandeförmåga. Man kan ha för få utmaningar och de kan bli alldeles för många. Finns inte balansen där så tappar man takten och vet efter ett tag inte riktigt vad man håller på med för dans.
Jag går in i den nya arbetsveckan med lite lättare ambitionsbagage. Måleriet löper på, jag har gott om idéer men då jag inte klarar det jag brukar klara rent mängdmässigt ska jag vara snäll mot mig själv. Tänker plocka bort ytterligare något krav så att jag kan stanna upp och börja om. Välja dans med omsorg och sätta fart i lite lugnare tempo.
Vad har du framför dig?
Precis som barnet som måste få upptäcka SIN egen värld så behöver vi vuxna få möjlighet att vara i våra. Det innebär att vi går iväg ibland och gör saker för oss själva.
Livet är en ständig balansgång mellan detta egna och vår samverkan med människorna omkring oss. Och ingens val är den andras riktigt likt. Det finns tusen skäl till att vi har det som vi har det.
Som konstnär spenderar man mycket tid med att vara själv. Så pass att det lätt kan uppstå konflikt mellan behoven att arbeta med konsten och förväntningarna på ett familjemässigt/socialt engagemang. Vi har andras önskemål att ta hänsyn till och våra inre drivkrafter ska jämkas ihop med det egna samvetet.
Vi får försöka hitta vår balans så gott det går. Om och om igen. Och kanske inte ta varandra så för givet utan unna varandra ett eget liv. Parallellt med våra gemensamma.
Tänka att den största av kärlekar är att låta någon få gå SIN väg.
Det är intressant och lite lustigt/kusligt med förändringar. Vi talar allmänt om dem som viktiga och eftersträvansvärda: Att vara förändringsbenägen – jag menar, vem vill inte vara det? Man vill ju ta sig an nya utmaningar och vara på framkant. Och har man inte sådana ambitioner så vill man i alla fall hänga med.
Samtidigt som människan är nyfiken och vill skrida framåt i livet med ett öppet sinnelag är hon också ett riktigt vanedjur. Behöver vissa rutiner och ganska mycket trygghet. Vill veta dagens innebörd fast hon vet att den inte helt kan fångas. Blir orolig och slår mentalt klackarna i backen när förändringarna står utanför den egna kontrollen.
Roligt med de förändringar man väljer, oroligt med dem som drabbar en.
Ändå måste vi leva med de två ytterligheterna. Bejaka båda och lära oss vilken balans som är mest konstruktiv för oss. Finna den förändring i tryggheten som vi skulle behöva och den trygghet i förändringen som får oss att ta steget.
Hur förhåller du dig till förändringar? Har du något bra sätt att tackla dem på – allmänt i livet eller specifikt i konsten?
Jag har haft det kallt här i studion. Riktigt, riktigt kallt. Möten har det inte gått att ha. Inte här. Ändå har jag haft svårt att helt hålla mig härifrån. Målandet flyttar man inte på hur som helst. Därför har jag arbetat med mössa & varma kläder på när jag har varit på plats. Ja, vad gör man inte för konsten!
Trots mösstvånget har målandet flutit på bra. Jag har blivit klar med en målning som jag har arbetat på ett tag utan att få till det där sista. Med några andra dukar har jag också gjort tydliga framsteg. Jag skrev om måleriet härom dagen. Att det är så odramatiskt just nu. Och det är precis så det är. Därför är det för mig bara att arbeta på och inte störa för mycket.
Det är egentligen svårt att veta skillnaden mellan när måleriet kommer att flyta och när det inte gör det. De yttre förutsättningarna spelar naturligtvis in men är verkligen inte avgörande. Det är den egna knoppen & kroppen som lägger ribban. Som behöver befinna sig i ett visst balansläge. Någon som kan räkna ut vilket?
Nu ska problemet med temperaturen vara fixat. Jag kan därför se fram emot en jul med snö ute och värme inne. Precis som det ska va.
Detalj ur målningen
Det är fint att vara tacksam för det man har, man ska gräva där man står och alla resor leder fram till en själv. Javisst, men ibland behöver man få sträcka på halsen för att se vad som finns utanför ens egna gränser. Kanske till och med få i sig något som erbjuds. Grönt gräs i form av intryck, kunskaper och upplevelser. Tack och lov så behöver inte det ena utesluta det andra. Vi behöver både trygghet och spänning, rutiner och förändring. Vi behöver få stänga om oss ibland för att i andra stunder öppna oss och få påfyllning. Vilken balans som är den optimala varierar från person till person och det där gräset, ja, ibland finns det precis utanför ”staketet”.
