Det gäller att stanna upp så man hinner göra sina inre resor. Inte bara flänga runt i stora, vida världen utan också åka lite tåg mellan hjärta och hjärna. Som de senaste inläggen skvallrat om älskar jag att vara hemma just nu. Måleriet är krävande men spännande och jag har längtat efter att få vistas i det lite mera rejält. Den senaste tiden har varit händelserik men då också ryckig vad gäller möjligheten att ge sig hän åt några inre resor. I alla fall som har med egna måleriet att göra.
Nu menar jag inte att grubbla eller stirra mig själv i naveln. Nej, jag är ute efter att kunna stanna upp och göra mig tillgänglig så att jag får modet att följa med dit måleriet är på väg.
Ibland har man tur. Träffade ju Åke Arph i förgår. Vårt samtal var förlösande och kom exakt rätt i tiden för mig. I går målade jag vidare på några för mig viktiga dukar där jag varit nästan klar men inte vetat hur jag skulle ta mig ända fram till ändhållplatsen.
Det är en sällsam och vacker resa att vara på väg fast man är hemma.
Kanske det går att komma en liten bit på väg i dag också?
