Plötsligt är man där. Över gränsen.
Utan att veta riktigt vad som underbygger känslan så har man någonting definitivt bakom sig. Man har gjort sitt bästa och resultatet blev som det blev. Det är inte längre läge att försöka påverka den egna insatsen. Uppdraget är slutfört. Man kan börja packa ihop för att gå någon annanstans.
Först i den stunden ser man riktigt klart på tiden och engagemanget som man har lagt ner. Ja, man känner det i varje muskel och nerv.
Men innan man går…
Det är dags att vända sig om och ta emot omgivningens bedömning.
Det sista du skriver – ta emot omgivningens bedömning – får mig att inse att jag tycker det är svårt att ta emot när jag mentalt är på väg någon annanstans. Känslan som infinner sig är att det är för sent. Det är överspelat, Då. Inte nu.
Tack för intressant inlägg.
Tack själv Maria för en mycket bra kommentar. Den står för sig själv och jag har inget att tillägga.