Nu ska jag döda några darlings

Ja, jag vet. Många tar en ny duk och målar på den tills de har en färdig målning. "Nu är jag klar" säger de. Ramar in och går vidare till nästa.

Det gör jag aldrig.

Ser man krasst på min målarprocess så är jag bra på att påbörja. Bra också på att måla, måla, måla men mindre bra på att slutföra. Forcerar jag för att få målningar klara så går jag ändå på dem med ny färg vid något senare tillfälle. Och det är inte så smart att måla på dukar som redan har både kil- och ytterramar. Konsekvensen är att jag har massor med pågående målningar. Många av dem "nästan färdiga". Och det är inte slöhet som hindrar mig från att ta det där sista steget.

Det är rädsla eller att jag ännu inte vet.

Det senare alternativet är helt ok. Jag kan vänta tills jag vet vad jag ska göra. Men det första? Rädslan?

Nu efter en tids hjärnskakning och ett avkopplande arbete med 20 x 20-målningarna har jag insett att jag i mitt vanliga måleri många gånger slutar 5 före av rädsla att tappa något i en målning – ett uttryck, en känsla, ett lyckat penseldrag. Med "bättre sikt" har jag därför gett mig på att kill some of my darlings under veckan som varit. Det gick ganska bra.

Nu ska jag döda några till.