Finns det konst i melodifestivalen?

Eftersom jag var med brorsbarnen igår och vi bland annat kollade på melodifestivalen (på plats i Globen på genrepet och framför TVn på kvällen) så hade jag valt bort alla ambitioner att ge dagen något konstnärligt innehåll. Tills en tanke började mala i mig.

I fredags fick jag nämligen ett e-mail som beskrev hur mycket konst vi missar bara för att vi inte är inställda på att uppleva den. The Washington Post gjorde 2007 ett sociologiskt experiment tillsammans med Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister. Experimentet fokuserade på perception, smak och människors prioriteringar. Bell spelade några krävande Bach-stycken i tunnelbanan på en violin värd 3,5 miljoner dollar. Han gjorde det inkognito. Musikern, som vanligtvis har slutsålda konsertframträdanden, väckte knappt någon uppmärksamhet. Essensen i e-malet var: Om vi inte stannar till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument – hur mycket konst missar vi då inte allmänt i livet?

(Ursprungsartikeln Pearls before Breakfast är lång men finns här för den intresserade.)

Experimentet med Bell skar igår in i min melodifestivalsupplevelse. På plats i globen började jag söka det konstnärliga i det jag såg och hörde. Det jag själv tyckte kom närmast en musikalisk konstupplevelse var Salem Al Fakirs Keep On Walking. Då folket ville ha en annan segrare ger jag här min egen lilla bildtolkning av Anna Bergendahls sångbidrag och hennes möte med publiken.

Några små konstupplevelser blev det alltså. Små var de, men ändå.

Att vi sedan hade urkul – ja, det är en helt annan sak.

IMG_4939     IMG_4962

IMG_4959     IMG_4940

Publicerat i Konst, Musik | 9 Kommentarer

9 Responses to Finns det konst i melodifestivalen?

  1. Lasse säger:

    Tänkvärt med det där experimentet. Våra förväntningar styr nog till delar vad vi sedan uppfattar som bra.

  2. Titti säger:

    Jag läste i fredags ett sammandrag om experimentet, som skickas runt på webben utan att man längre riktigt vet vem det är som har skrivit det. Händelsen har ju några år på nacken så jag började fundera vad som var sant och vad inte. Kollade därför upp basfakta om experimentet. Och ja, det ger en hel del att tänka på.

  3. Göran säger:

    Tänker man förbi evenemanget är ju bilderna i någon mening konst. Helt klart. Som ljusabstraktioner.
    Jag har också fått mailet om violinisten och läst om experimentet förrut, tror det är viktigt att påminna sig om att ”se”. Måste vara något slags aktivt val varje dag. Sedan kanske man inte kan vara extrovert hela tiden heller men jag försöker se på det jag gör från flera håll hela tiden.

  4. Titti säger:

    Det handlar mycket om våra förutfattade meningar, vad vi förväntar oss att se/höra/uppleva. Förväntar vi oss inte någon konst så ser vi troligtvis inte mycket konst. Klokt som du gör att försöka se från olika håll. Man vill ju hålla sitt sinne öppet som konstnär. Och som människa.

  5. Mats Lindfors säger:

    Om man ställer smal konst/musik med världsklass på ett oväntat ställe så uppmärksammas det säkerligen inte. Paul McCartney däremot skulle säkerligen fungera och skapa kaos.

  6. Titti säger:

    Det är säkert precis som du säger, Mats. Det om den smala konsten/musiken. Sedan tror jag överlag att vi missar mycket i vardagen också som skulle kunna ge oss någon form av konstnärlig upplevelse. Kanske vänstra hjärnhalvan som dominerar hos de flesta i vardagslivet?

  7. westlund säger:

    intressant experiment. nu är väl fiol inget man njuter av i en tunnelbana.. herregud jag kan se det framför mig.. stressade människor som blir distraherade av något gnälligt jobbigt påfrestande.. he he, det är antagligen mer irriterande än njutbart. Kanek en gittar hade fnkat bättre. något människorna är vana vid. tror att det där är en träningssak. som konstnär tränar man ju upp sinnena att vara mer öppna, och antagligen njuter vi mer än gemene man..

  8. Titti säger:

    I alla fall får man hoppas att vi konstnärer är öppna. Så det inte blir som när jag pluggade till psykolog; vi tyckte vi var så fria i vårt skrå men hade minst lika strikta normer kring hur man skulle se ut och agera som någon annan.

  9. westlund säger:

    jo.. man kan ju hoppas iaf :)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Titti Hammarling

Titti Hammarling

Mobile: +46 70 521 46 81 E-mail: titti@hammarlingconsulting.com
Producerad av 6ft5 & Krokedil.