Vissa saker som vi är med om upplever vi fullt ut först i efterhand. Det kan vara ett möte, en resa eller konst vi betraktar/arbetar med. De omedelbara intrycken ger oss ett perspektiv. När vi får smälta våra upplevelser träder det fram andra.
Den som arbetar intensivt med konstnärlig verksamhet upplever ofta en form av kamp i nuet. Det är sällan lätt. Man för en kamp med sin egen intention, ambition och förmåga. Med att förhålla sig till omvärlden och dess förväntningar. Det är lätt att man fastnar i en slags vånda som uppstår av att arbeta med ständig problemlösning. Men skapandeprocessen är beskaffad så att den ger oss vånda och osäkerhet på vägen. Vi ser inte hela lösningen och måste därför söka oss fram i det ovissa. Såvida vi inte sätter oss i ett tryggt hörn och rapar gamla meriter, förstås.
Själv har jag nu smält intrycken från Köpenhamn. Det är inte mycket att säga om det. Men jag har också smält intrycken från mitt måleri. Jag tror på att dagligdags arbeta med måleriet men att ibland stiga ur det arbetsflödet för att just få ett annat perspektiv. Hemma igen ser jag lite nya saker. Tidigare tillkortakommanden är inte hela världen och måleriet som helhet rör sig åt rätt håll. Och kanske det viktigaste: Alla vi som skapar behöver påminnas om att våndan vi emellanåt känner är ett positivt tecken.
Det är via den och hur vi handskas med den som vi på sikt kan komma dit vi vill.
Har full förståelse på vad du säger. I början hade jag så mycket bråttom, jag ville måla klart på en gång men jag blev sällan så glad när jag börjat ta långa pauser i stället. I en värld av bredband är lite svårt att förstå att man måste ställa in klockan till gamla mästarnas tiden och äta lite slow food :)
Du skriver om en väsentlig del av skapandet. Kampen och våndan över resultatet. Man måste ha tillit till processen, den leder en vidare men inte alltid dit man vill. Vägen kan vara ganska krokig, men för varje extrarunda så får vi ju nya erfarenheter. Att ta sig tid för reflektion och skaffa nya perspektiv är som du pekar på väsentligt.
Och så måste man ha förtröstan och våga vila i det ovissa.
Tack Joana och Marianne. Våndan, om det nu är bästa ordet, gör tyvärr att många låter bli att skapa. Därför är det bra om vi kan avdramatisera detta och skapa förståelse så att vi lättare kan komma vidare med vår konst (eller annat skapande).
Det finns inte bara en, utan flera våndor för de som väljer att leva sina liv som skapare. Men det finns också glädje, nyfikenhet, segerrus etc Myntet har inte bara två sidor :) bra skrivet av dig i dag, fick igång hjärnkontoret lite på mig/H
Ja, vore det bara pain skulle då ingen hålla på. Jag skriver om det för att jag vet att mycket förblir oskapat på grund av detta. Tyvärr. Tack och lov för allt det positiva som du nämner. Allt ingår naturligtvis i konstnärskapet!
Jag känner verkligen igen mig i detta. Våndan som hör till skapandet. Inte som många som inte själva arbetar med kreativt skapand. ”Det måste vara en fin avkoppling”. Om de bara visste.
Det är både ytterst krävande och samtidigt fantastiskt att arbeta med skapande. Vånda låter så negativt men det är viktigt att försöka komma tillrätta med den. Så att man inte stoppar där. För bakom våndan finns nästan alltid någon form av genombrott.