Hästar har ett stort utrymme i mitt liv och en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det har de haft sedan jag var barn. På den tiden var det mest drömmar och ett envetet tjat om att få en egen häst. Det blev ingen häst. Då vi bodde 10 mil från närmaste ridskola så lärde jag mig inte att rida heller. Eller jo, det gjorde jag visst det, men först långt senare som rejält vuxen. De senaste sex åren har jag därefter ridit mycket – både ofta, långt, snabbt och äventyrligt. Med den täta kontakten med hästarna växte det fram en vilja att återge något av upplevelserna med pensel och färg. Så svårt! Det vet alla som har försökt. Det blir lätt bilder som varken luktar häst eller riktigt fångar deras väsen. Det tog mig flera år att över huvud taget nå ett uttryck som nådde förbi det stiliserade och sentimentala. Ändå är mina häst- och westernmålningar mer föreställande än mitt övriga måleri. Jag antar att jag måste gå den vägen. Annars hade det blivit för svårt. Och nu finns där en bas från vilken jag någon gång kanske vill arbeta vidare.
