Jag har intresserat mig mycket för skapandeprocessen och hur man som enskild person kan utveckla sig i förhållande till den. Idag vet vi ganska mycket om innebörden i processens olika steg. Att det exempelvis kan vara verkligt segt ibland innan vi kommer till en lösning. Som konstnär vet man oftast också väl hur man fungerar i sitt kreativa uttryck. Vad som är bra för en och vad som inte är det. Trots detta är det många av oss som inte riktigt förmår skapa/arbeta som vi skulle vilja. Annat kommer emellan. Allt möjligt annat. Det värsta man som kreativ person (konstnär eller inte) kan göra mot sig själv är att inte skapa. Hellre tio minuter än ingenting. Hellre en dag än ingenting, Hellre någon timme per dag än ingenting. Hellre två år än ingenting. Sak samma vad man lever med för förutsättningar och måttstock så gör avhållsamheten i sig större skada än att något man presterar kanske inte blir så bra. Det man en gång har skapat kan alltid leda en till något annat.
Avhållsamheten gör att man lätt hamnar i en negativ spiral. Steget till den egna konsten, till balansen i det egna arbetsflödet riskerar att bli längre och allt svårare att ta. Man har höga krav, vet hur konkurrensen ser ut. Man kanske gör försök och blir besviken över resultatet. Kontinuiteten däremot tenderar att avdramatisera kraven på viss prestation. Arbetar man bara på så leder det en framåt i ens egen process och blir till resultat, förr eller senare. Sak samma igen vad man har för förutsättningar och måttstock.
Värsta straffet är att inte skapa om man har behov att skapa.
